Lucia

God eftermiddag gott folk. Nu är jag äntligen tillbaka. Tillbaka från Stockholm. Tillbaka från Lidköping. Tillbaka från Knorr och julavslutning. Tillbaka från kärlek och trevligheter. Tillbaka till verkligheten. Vilket suger. Jag vill ha min kärlek och jag vill ha mina kamrater lite längre tid än bara en vecka och en helg. Sabel. Idag är alltså första dagen jag håller mig hemma (egentligen ute på ärenden) men håller mig i min stad, på över en och en halv vecka. Och det jag bemöts av är en fuckin' jävla spindel i duschen, som dessutom vägrade att dö då jag brutalt smashade den med shampooflaskan. Jag tar det förresten från början. Lite mer dramatik på det viset... Alltså:

Jag drar ner min Spidermanhandduk (dålig karma) från handduksstället i badkaret och får se en stor hårig best! (vilket i själva verket är en ganska liten, ohårig varelse som tydligen inte vill något illa. Jag får panik och springer ut med gråten i halsen. Då jag samlat tillräckligt med mod att gå tillbaka in för att möta honom i strid, vart han borta! Jag letade överallt och spolade med duschslangen i hopp om att den skulle sköljas ner. Efter ett tag bestämde jag mig för att trotsa min fobi och istället eventuellt utsätta mig för att den kunde dyka upp då jag väl stod i duschen. Jag såg hela tiden till att inte ha vatten i högerögat (då jag inte kan blunda med vänster och hålla uppe höger), så att jag kunde hålla koll på ifall den lille skulle dyka upp. Duschen gick på tre minuter skulle jag tro och jag har nog fortfarande shampoo i håret, men vem har väl ro till sådant då spindlar går löst...

Då jag skyndat ur duschen och stod och hackade tänder med värsta gåshuden jag någonsin upplevt mina vader ha, fick jag se det aset! Han hade vandrat över dörröppningen och satt sig på andra sidan rummet. Jag, utan att tveka, greppade shampooflaskan och hoppade upp på toalettstolen och SMAAACK! Han trillade ihop i en skrutten hög på mitt mörkblå golv. Jag såg honom först inte. Sedan plockade jag försiktigt upp vad jag trodde var monstret med en bit papper. Då, helt utan vidare och så jävla otippat, börjar den krypa upp mot min tumme! Den hinner bara snudda tummen med två små ben innan jag slänger iväg odjuret i en häftig handrörelse! Åter igen är den borta och jag skrikgråter värre än det mest ledsna barn. Med så mycket salt vatten i mina ögon ser jag ingenting. Så jag springer ut till datorn och ger min kärlek panikMSNkonversationer. Utan att egentligen se vad jag skriver. Utan att egentligen förstå varför jag skriver.

Knorren är söt och ringer mig. Jag gråter. Han skrattar. Jag börjar skratta. Jag gråter. Skrattar. Gnäller. Gråter. Tar med mig honom för att leta efter sabeln. Får panik. Gråter. Han är elak och skojar om att dom skall hämnas. Jävla djurvän! Jag gråter så klart lite till och fryser ihjäl i min blöta handduk (som dessutom trillade ner framför mitt köksfönster då jag hämtade stekspade)... Jag är ett mongo, indeed. Men inte är du mindre mongo för det.

Nu skall jag bege mig ut på vift. Och lipa lite över att jag leker politiker då Radiohjälpen drar igång.

Puss