Nu skall ni få höra!

Jag är precis hemkommen från utifrån. Helt slut känner jag mig då jag slår mig ner i soffan. Stora droppar svett rinner ner för min ömma rygg. Öm är den efter mina tidigare skrattattacker, då jag hade vansinnigt roligt på min lille broders bekostnad. Svetten är resultatet efter min spring-tur.

I går natt gick jag och min "promenadvän" återigen en promenad på två timmar. Då vi båda kommit fram till att en afton med inlinesåkning inte hade vart helt fel, bestämde vi oss för att ta tag i saken redan kvällen därpå... Det slutade med att jag var ute och sprang/joggade/gick raskt själv i 45 minuter istället. Varan detta, kan man undra.
1. "Promenadvän" kände sig inte kry ikväll. Och hade punktering på sin cykel. 2. Orkade inte ens, då hon fick låna min. 3. Jag hittade inte mina inlines. Gick ner i källaren och insåg att de inte fanns där jag trodde de skulle vara, då gick jag tillbaka upp och insåg att de nog måste vara där nere i alla fall. Feg som jag är vågade jag ärligt talat inte bege mig ner dit ännu en gång. 4. Med tanke på att jag hade peppat inför denna åktur sedan kvällen innan, kunde jag bara inte mota bort tanken av att få ta ut sig riktigt ordentligt. Så jag gav mig då istället på att gå ut för att springa. Vilket var otroligt skönt. Och det bästa av allt var att jag fick en trevlig hälsning på vägen.

Jag har en del faktorer att skylla på här nu först, så klart... 1. Jag är lite krasslig i halsen. 2. Har problem med det underbara som blommar runt omkring oss. 3. Sjukt dålig kondition.

Jag hade sprungit från mitt, ner till Granngården och började bli trött... När jag hade kommit fram till den gamla godisfabriken började jag gå raskt och fortsatte med det en bra bit framåt. Borta vid kyrkogården ungefär, då jag just hade fått hörsnäckorna tillrätta, sprang en aningen mer hurtig förbi mig (då han även hade dubbelt så långa ben som jag!). Han vände sig om och vinkade glatt åt mig. Stannade upp aningen, log ett underbart leende och sprang sedan vidare med hjälp av sina Gasellhopp.

Det mystiska var att vi sedan sprang om varandra tre gånger. Senaste gången jag fick syn på honom var nere vid busstationen. Då vart han bra utslagen, och lunkade förmodligen hemåt. Inga Gasellhopp längre minsann. Jag kom på mig själv med att stå och observera honom, följde honom med blicken, ville ta reda på mer om honom. Vart kom han ifrån, vart skulle han, var han verkligen lika lång som han upplevdes vara, vad hette han?

Om du mot all förmodan råkar trilla över mitt inlägg med synen, kan du väl kommentera med ett "Hallå! Det var jag!"? God natt.

Jag har en fantastisk lillebror.