Vi och Mr.

Jag vet inte egentligen hur jag skull få ner denna fantastiska händelse på min blogg... För fantastisk var precis vad den var, trots en hel del tråkigheter. Mr Artist hade spelning på Sticky Fingers. Vi skulle dit, efter många tidigare "om och men". Jag hade sytt om en klänning, kvällen till ära. Helt enkelt klätt upp mig. Lämnat trevligt sällskap och en skön soffa med många mysiga filtar, inklusive en utav 90-talets bästa svenska film. Jag lämnade öl. Jag lämnade allt vad dåligt humör innebar. Jag lämnade cykeln och fick åka med ner till tågstationen. Tåget gick mot Göteborg, klockan hade nyss slagit 18,54. En man satt och sneglade över sin tidning, riktigt odiskret kikare efter mig, då jag mycket väl såg i spegelbilden från fönstret med kolsvart bakgrund. Jag kände mig hotad och bytte plats. En förtidig buss från Lysekil och ett försenat tåg från Falköping (ett tag) senare satt vi på Burger King och tryckte i oss. Lade på ett sista lager smink. Begav oss till Sticky. Tro mig när jag talar om att det var kallt så in i fanders! Vi blev ståendes en dryg halvtimma där utanför... Vilket man får räkna med när man skull in på Sticky. Då alla vill in och kön ibland sträcker sig till nära på bakom knuten utav byggnaden. Inte idag. Där fanns ingen kö. Det var bara vi och den benhårda vakten. Han som liknade Fredrik R på de mesta vis. Jag kan förstå honom att han inte borde släppa in någon som visar upp ett 4 år gammalt pass. Men att sedan, efter lite gnäll från vår sida, fråga efter något annat kort som kan stärka identiteten och dessutom få se ett som stämmer till fullo (som dessutom inte gått ut) men ändå skaka på huvudet! Varför frågade han ens om ett kontokort när han ändå tänkte ge till svar på vår fråga; Det kan lika gärna vara din syster...
Hade modern blivit uppringd och utfrågad angående vem flicka framför honom var, så hade han förmodligen återigen skakat på huvudet och sagt; Det där kunde lika gärna vart din syster... Jag som redan hade vart inne och köpt biljetter, fick be om att få ta tillbaka affären... Han vart ju hygglig i vart fall. En kvinna som var god vän med ägaren, kom ut och bad vakten. Han skakade på huvudet och log sedan ett äckligt, belåtet le'ende. Det är helt enkelt inte meningen att jag skull få se mina vänner på scen. De pojkarna är hyvens killar skull ni veta! Vi blev tillägnade en låt. Just you. Ganska klyschigt. Ganska kul. Väldigt fint. Det var vi och en tjej till som skänkta en tanke utav bandet. Fast hon var där, inte vi. Så vi fick vara med på bild, på scen. Sjukt kul. Vi insåg att vi bara skulle förstöra för oss själva och andra om vi dröjde kvar. När det inte går att flirta sig in hos vakten, så är det redan kört. Det började snöa. Vi gick. Vi åkte mot Skövde 21.32. Vi skrattade hela vägen hem. Gick hela vägen hem. Kollade åter på Adam & Eva. Björn Kjellman är en favorit. Mikka är en favorit. Jag fick en utav de bästa kvällar på väldigt länge. Och den 21 är det dags igen, på Meets. Tack Mr!