Massa Skype i denna afton. Verkligen trevligt. Har precis avslutat en 5 h långt konversation med den kära Jennifer. Då även Matilda blev inbjuden. Trevligt.
Jag Skypeade med Mikka & Pontus då jag tog massa kort på dem via deras cam. Och det var också trevligt. Mikka påminde mig om en fantastisk upplevelse. Ni kommer säkert inte finna intresse i denna långdragna berättelse, men för Mikkas skull och för min egen.
Detta var flera, flera år sedan. På den tiden då jag hade brunt hår. Och en Papillon... Ebba. Och Mikka, sedan (redan då) många år tillbaka.
Vi tog en promenad ute i det vackra sommarvädret, dock vart det varmt som satan och det har, vare sig jag eller Mikka aldrig klarat av. Vi hade inte kommit längre än till att runda biblioteket och var sedan på väg upp mot centrum igen. Vi skrattade högt åt korkade saker vi sade, åt korkade saker vi varit med om tillsammans och utan varandra. Ja ni vet, en allmänt härlig och livlig konversation och var helt och fullt inne i den. Observerade inte mycket annat än just våra skratt. Hennes och min egen röst. Och den där tanten i busskuren förstås, som kollade med avsmak på oss (skräll) då vi förmodligen vart aningen för högljudda. Eller helt enkelt bara avundsjuk, då vi två småflickor vart så fyllda av liv. På den tiden, just den stunden, hade jag inget i världen att oroa mig över. Min kropp var avspänd till 1000 och jag trippade fram som på moln (utan att veta hur det känns, och det är säkert inte så avslappnande, men i vilket fall). Det var då cykeln kom in i bilden. Två småpojkar på kanske 8 och 10 år. Det satt ett kid på paket-hållaren och honom såg jag först inte alls. Killen som styrde + trampade = körde(?) cykeln, hade cyklat upp så nära oss där vi gick på trottoaren, så när jag lade huvudet åt vänster sida såg jag bara hans ansikte. När han sedan kämpade på med trampandet och kom ca en halvmeter framför oss, insåg man att det ju satt en liten kid i bak. Och mina vänner, VAD HAN SKRÄMDE MIG!
Ni vet i de där gamla filmerna, då man lägger handen över bröstet och drar efter andan, i ren förskräckelse?
Han hävde sig över mig och viftade med armarna, samtidigt som han skrek; BUUUU!
Jag kan inte med ord beskriva hur jag spände vartenda muskel i kroppen, blev stel som en pinne, skrek högt jag också, lyfte handen till bröstet och gapade sedan med häpnad. Hunden blev så rädd för mig, att hon sprang mot andra sidan trottoaren. Mikka har jag ingen aning om hur hon reagerade... Killen som "körde" cykeln, vinglade till av mitt skrik, så killen i bak vart nära att trilla av. Jag sansade mig i några sekunder, sedan brast vi ut i asgarv! När vi kom innanför dörren hemma, tittade mor frågande på oss, då vi fortfarande fnittrade hysteriskt. ..
